Fiberduk under uppfart – guide till klassning och läggning

Så väljer och lägger du fiberduk under uppfarten

Rätt fiberduk under uppfarten skiljer bärlagret från undergrunden och minskar risken för sättningar, spår och ogräs. Här får du en praktisk genomgång av klassning, materialval och läggningsmetod så att din grus- eller markstensuppfart håller längre och kräver mindre underhåll.

Varför fiberduk – och när behövs den?

Fiberduk (geotextil) är en stark, vattenpåsläpplig duk som läggs mellan undergrund och bärlager. Den fungerar främst som separation: den hindrar fin jord från att vandra upp i krossmaterialet och bevara bärlagrets dränerande egenskaper. Samtidigt filtrerar den vatten och bidrar till jämnare lastfördelning.

Duk är särskilt viktig på mjuk, finkornig eller blandad mark (till exempel lera, silt eller uppfylld jord). På fast, grusig naturmark kan det ibland gå utan, men duk är ett billigt försäkringsmoment jämfört med att behöva rätta till en sättningsskadad uppfart.

Välj rätt klass: N2, N3 eller N4?

På den svenska marknaden används ofta N-klassning för nålfiltade, obundna geotextiler (N1–N5). Högre tal betyder generellt starkare duk med bättre punkterings- och draghållfasthet. För villauppfarter och innergårdar styr tre saker valet: markens bärighet, trafik och bärlagrets tjocklek.

Fast sand/grus och endast personbilar: klass N2 räcker vanligtvis.
Lerig eller heterogen mark, återfyllnader, lättare leveranser med skåpbil: välj N3.
Återkommande tunga fordon (exempelvis sopbil nära vändyta), eller mycket mjuk mark: N3–N4.

Be om produktblad som visar draghållfasthet, förlängning och CBR-punktionsmotstånd. Högre värden ger bättre motstånd mot att sten trycker igenom när du packar. Tänk också på filtrering: duken ska släppa igenom vatten men hålla kvar finjord. En allround N2–N3-geotextil uppfyller normalt filtreringskraven i uppfarter.

Förbered marken: schakt, fall och kantstöd

En fiberduk kan inte kompensera för dålig grundläggning. Förberedelserna avgör livslängden.

Röj ytan och mät ut uppfartens nivåer. Planera fall 1–2 % bort från huset för att leda bort vatten.
Schakta bort matjord och organiskt material tills du når bärig undergrund. På mjuk lera kan du behöva gå djupare och lägga ett förstärkningslager av grövre kross.
Komprimera undergrunden lätt med markvibrator. Den ska inte “pumpa” eller ge djupa fotspår.
Montera kantstöd (stål, betong eller kraftig träkant) där uppfarten avslutas. Kantstöd håller bärlagret på plats och minskar utkörning.

Osäker på bärigheten? Gör ett enkelt fälttest: om klack eller markvibratorn lämnar tydliga spår och underlaget rör sig, behandla marken som “mjuk” och välj en starkare duk samt tjockare bärlager.

Lägg fiberduken korrekt

När undergrunden är plan och fri från vassa stenar lägger du duken.

Rulla ut duken längs uppfartens längdriktning. Undvik veck och drag den slät.
Överlappa skarvar minst 30–50 cm. På mjuk mark: 50–70 cm.
Vik upp 10–20 cm mot kanter/kantstöd så att finjord inte kan rinna in från sidan.
Fixa duken med markpinnar/stålspik var 1–2 meter, särskilt i skarvar och hörn. Då ligger den still när du fyller på kross.
Skydda duken vid påfyllning: tippa första krosset på redan täckt yta och skotta ut försiktigt. Kör inte tunga maskiner direkt på bar duk.

Se till att duken alltid ligger i kontakt med underlaget. Luftfickor eller stora veck kan ge lokala sättningar när du börjar packa bärlagret.

Bärlager, packning och uppbyggnad

En stabil uppfart byggs i lager. Anpassa tjocklek efter mark och trafik.

Förstärkningslager vid mjuk mark: grov kross 0/90 eller 0/63 mm, 100–200 mm, packat i 10–15 cm skikt.
Bärlager: kross 0/63 eller 0/32 mm, 100–200 mm, packat i tunna skikt. Ju mjukare undergrund, desto tjockare lager.
Avjämnings-/slitlager: för grusuppfart ett finare lager 2/6–4/8 mm; för marksten en bädd av stenmjöl/sättsand 0/4–0/8 mm ca 30–40 mm.

Padda varje skikt noggrant. Vattna lätt vid behov för att binda finmaterialet, men undvik att dränka. En tumregel är att markvibratorn inte ska “dansa” utan gå stadigt och lämna jämn yta. Kontrollera löpande att fallet mot dagvattenbrunn, ränndal eller trädgård bibehålls.

Ska du lägga marksten? Sätt sten på den packade sättbädden, inte i tjock sand. Padda med gummiplatta och fyll fogarna med fogsand. För grusuppfarter, toppa med ett tunt slitlager och efterdra till rätt profil.

Kvalitetskontroller, underhåll och vanliga misstag

Innan du är klar, gör en egen slutbesiktning:

Kontrollera att överlapp är kontinuerliga och att duken inte syns i färdig yta.
Tryckprov: slå med spett/spade – underlaget ska kännas fast och jämnt.
Vattenprov: spola med slang och se att vattnet rinner åt rätt håll utan att bli stående.

Planera för underhåll. En grusuppfart behöver påfyllning av slitlager vartannat till vart tredje år och lätt hyvling/profilering efter tjällossning. Håll rännor och brunnar fria. Ogräs i grus rensas mekaniskt; undvik salter som kan skada omgivande växtlighet. Vid snöröjning, lämna ett tunt snölager eller höj plogskäret för att inte riva upp gruset.

Vanliga misstag att undvika:

För tunn duk eller fel klass för markförhållandena.
För små överlapp och öppna skarvar vid kanter.
Otillräcklig packning eller för tjocka packningsskikt.
Fel fraktion på fel plats (t.ex. bara finmaterial som “smetar” igen).
Avsaknad av fall och avvattning – vatten stannar och underminerar bärlagret.

Kom ihåg: fiberduken separerar och filtrerar, men den isolerar inte. I tjälfarlig mark kan du behöva både dränerande material och, vid behov, frostskydd (t.ex. cellplast) för att minimera tjällyft.